Åh, har du också ADHD?

Frågan som jag lättsamt skämtade bort vid första mötet av min kompis nya kille, men som satt kvar och grodde i mig i flera veckor.

En fråga som kom att förändra mitt liv, hur cheesy det än låter. Jag heter Jessica Alsterblad och jag var 19 år gammal när jag en dag ringde upp min vårdcentral för att säga ”Hej, jag tror att jag har ADHD”.

Det tog mig ett bra tag innan jag faktiskt vågade ta steget att söka hjälp. Just på grund av att det finns en tabu kring alla typer av bokstavskombinationer egentligen. Jag blev till och med nekad en utredning först med förklaringen ”hon klarar sig för bra i vardagen” då jag under den perioden gick mitt sista år på gymnasiet, bodde själv och hade 3 jobb vid sidan av skolan. Men det var ju också just därför jag behövde hjälp, för jag kunde inte slappna av. Jag hade konstant andan i halsen och den berömda väggen låg alltid inom räckhåll. Jag var så skoltrött så jag övervägde att hoppa av minst 5 gånger under det sista året, och jag jobbade helst 5-6 kvällar i veckan trots skolan och min lägenhet var en konstant röra. Att göra något så enkelt som att diska kändes som en mental spärr (och gör än idag!).

question 1301144 1920

Så när jag fick påbörja min utredning började även min resa med att förstå mig själv, och varför jag faktiskt ”var som jag var”. Jag hade levt i 19 år med tron om att jag hade en ungefärlig bild av mig själv, men helt plötsligt hade jag ingen aning om vem jag faktiskt var egentligen. Utredningen var otroligt krävande psykiskt, det ska jag inte sticka under stol med. Men samtidigt så började jag förstå att jag  inte var “dum i huvudet” som jag själv och andra människor under min uppväxt intalat mig. När jag väl förstod att det var ADHD jag hade, så kändes det som en enorm lättnad. För nu kunde jag börja analysera mig själv, förstå varför jag reagerar annorlunda än andra och på så sätt kunde jag hitta mina egna hjälpmedel till vad som fungerar för just mig. Men framförallt så var jag lättad över att jag inte var ensam.

 

Så idag försöker jag se min ADHD som min superkraft, som en extra drivkraft inom mig som får mig att kämpa lite hårdare och gå lite längre. Jag försöker omvandla min rastlöshet till produktivitet. Men med det sagt så säger jag inte att det är enkelt. Jag kämpar varje dag med mina egna demoner och prestationsångest, eller bara något så enkelt som att sitta still. För i grund och botten så är det ju faktiskt en funktionsnedsättning som det så fint heter.

Skriv ut E-post

Välkommen till Attention Stockholms blogg - Jessica!

Jessica är medlem i Attention Stockholm och ska börja blogga här på vår hemsida. Vi ställde några frågor för att lära känna henne lite bättre innan hennes första inlägg publiceras.

 DSC1440 

Hej Jessica! Du ska ju börja blogga här på Attention Stockholms hemsida. Vill du berätta vad du har för koppling till NPF?

Hej! Det stämmer, jag är supertaggad på att få sätta igång och dela med mig utav mina tankar och erfarenheter!

Jag är idag 22 år gammal och för ett par år sedan fick jag diagnosen ADHD, något som vände upp och ner på hela min värld, men som också fick mig att få en helt ny förståelse utav mig själv. Men då det tyvärr är lite utav ett tabubelagt ämne så känner jag att jag just därför verkligen vill prata om det. 

 

Och det här med att blogga, vad tänker du om det? Är det något du velat göra tidigare?

 Att blogga är egentligen något som jag har gjort väldigt länge, och jag har haft ett flertal bloggar sedan jag var runt 12 år gammal, haha. Men som de flesta andra med ADHD kanske kan känna igen sig i, så påbörjar jag ofta projekt, men har haft att svårt att fullfölja dom ifall det inte känns tillräckligt lockande (och därav startat upp nya bloggar istället). Men då skrivandet alltid har legat mig varmt om hjärtat, och detta är ett ämne som jag känner mig passionerad för, så ser jag fram emot att dela mina upplevelser på en plattform där andra förhoppningsvis kan känna igen sig. 

 

Finns det några särskilda områden du är intresserad av, som du tror att du kommer skriva om?

Då jag fick min diagnos i en ganska sen ålder så ser jag ofta tillbaka till min skolgång och funderar på hur det hade sett ut för mig om jag hade fått den tidigare? Jag kämpade ganska hårt för att passa in i den mallen som förväntades av en tjej i ett klassrum, och inte få utlopp för min energi eller rastlöshet. Så det är ett ämne som jag är väldigt passionerad för, hur det är att växa upp som tjej med ADHD men inte bli sedd. Sen känner jag också att jag gärna vill prata om för och nackdelar med ADHD och hur man kan hitta sina egna hjälpmedel för att göra det bästa av situationer, men framförallt belysa ämnet. En diagnos är inget som man ska behöva skämmas för, utan man ska vara stolt över den man är. Så min förhoppning är att man kanske kan känna igen sig i mina texter, och framförallt att man inte känner sig ensam i det. 

 

 

Vi ser fram emot att läsa dina inlägg, Jessica, och önskar dig varmt välkommen till Attention Stockholms blogg!

Skriv ut E-post

Sinnesintryck

En aspekt av asperger och autismspektrumtillstånd, som nyligen börjat ses som ett viktigare kriterium för diagnosen, är att personens sinnen fungerar annorlunda, med sinnesintryck upplevda starkare, svagare, både starkare och svagare eller inte alls.

Detta är helt olika från person till person med diagnosen. För mig specifikt innebär mina sinnen att jag är ljuskänslig, vilket gör att jag mår dåligt om jag är i ett rum med ljusrör, vars högfrekventa flimmer plockas upp av min syn, och ger mig huvudvärk. Mina sinnen innebär en väldigt stark hörsel men inga filter, ingen förmåga att välja bort, fokusera på eller sortera ljud. Mina sinnen innebär en nästa total oförmåga att känna lukter. Mina sinnen innebär en samtidigt sänkt förmåga att känna smärta, kyla och värme, men en ökad känslighet för beröring. Mina sinnen innebär en känslighet för smak och texturer som fick mig som barn att vägra att blanda mat eller att alls äta såser. Om en rätt bestod av flera komponenter, som till exempel korv stroganoff med ris och sallad, åt jag varje komponent för sig innan jag började på nästa, till exempel först korv, sedan ris, sist sallad, med varje komponent separerad på tallriken.

Denna kombination av sinnesskillnader är specifik för mig, men många av dessa sinneskillnader och medföljande svårigheter är vanliga för nästan alla med AST. Jag har mött flera personer med diagnosen som har haft svårt för ljusrör, inte kunnat sortera ljud, har varit omedvetna om att deras kläder luktar, haft svårt med vilka textiler och kläder de kan ha på sig, vilken beröring de klarar av, haft svårighet att stå ut med känslan av att duscha och personer som inte alls kan äta mat med obekant textur eller smak.

Dessa svårigheter går att kompensera för efter man insett att man har dem. Jag kan medvetet undvika rum med ljusrör. jag kan gå ut ur rum och ta en paus när en plats eller situation blir för högljudd och bullrig. Jag har lärt mig att söka läkarhjälp omedelbart om jag känner även lite smärta eller något annat problem med min kropp som jag inte har en bra förklaring på, då jag vet att det ofta är allvarligt om jag kan känna av det alls, och erfarenhet har lärt mig vilka kläder jag kan stå ut med och ungefär hur många dar i streck jag kan använda plagg. Jag har också lärt mig att berätta för andra om mitt problem med beröring, att jag inte vill bli berörd utan förvarning, att jag behöver ha möjligheten att säga nej till kramar och handslag.

Det finns däremot ett ytterligare problem med sinnesskillnader. Vi måste tro på andra människor när de säger att de upplevt sinnesintryck vi själva inte upplevt. Jag gick i liten klass med cirka 8 elever och 2–4 lärare hela grundskolan, och i varje år och i varje klass fanns det en sinneskonflikt. En person som behövde göra ljud för att koncentrera, och en person som behövde ha tyst för att koncentrera, till exempel. Eller en person som behövde hörapparat för att höra läraren ordentligt, och en person som hörde ljudet från hörapparaten, så att lärarens röst blev överröstad av återspelningen av den rösten. Jag har haft bekanta och familjemedlemmar som blivit förolämpad när jag inte vill kramas eller bli klappad på axeln, eller fortsätter att ta på mitt hår utan förvarning trotts att jag många gånger sagt att det gör mig mycket obekväm och stressad.

I många av dessa fall trodde inte lärarna på en eller flera av eleverna, och eleverna trodde ibland att de andra ljög om sina sinnesintryck ”för att jävlas”. När någon beskriver att de ser, hör, känner eller luktar något som vi inte kan märka själva, finns det en impuls att inte tro dem. Att anta att de måste ljuga, för att det inte är samma intryck som våra sinnen ger oss.

Men olika människors sinnen ger olika intryck. Andra människor kan se, höra, lukta, känna och smaka saker jag inte kan känna av, och jag kan märka sinnesintryck de själva inte upplever. Och det ända sättet att lösa problem, det ända sättet ät veta vad man bör göra i en konflikt, är att förstå situationen. Och för att göra det måste vi lyssna på andra människor när de säger att de ser något vi inte ser.

 

Texten är skriven av Jakob som har Aspergers syndrom.

Skriv ut E-post

Om normalitet

Jag får ofta frågan ”kan personer med autism leva att normalt liv”. 

”Mu” är ett koncept från zen-buddhismen, som betyder, bland annat, ”frågan är fel”. Det är så jag känner om denna fråga. 

När jag var fem år gammal, så hade jag en stresshanteringsmetod. Jag vankade fram och tillbaks, och mumlade för mig själv. Min pappa förbjöd mig att vanka, utan att reflektera över om det var oartigt eller obehagligt för andra, eller om det hade en positiv verkan för mig, enbart för att han upplevde det som konstigt. 

Några år senare förklarade min lågstadielärare att ”Jakob sorterar sina intryck”. Hon sa att jag vankade fram och tillbaks – ”sorterade” – när syn och hörselintryck blev för mycket för mig, och vankandet var ett sätt att hantera det så att jag kunde slappna av. Någonting jag hade saknat efter min pappa förbjöd det. 

Det finns en del sätt att kommunicera på som är helt automatiskt för neurotypiker, men är svårt för personer med autism, som ögonkontakt, ansiktsspråk, kroppsspråk och sättet som neurotypiker pratar på. Jag kan medvetet välja att fokusera på dessa saker; Jag kan tvinga mig själv att se folk i ögonen, medvetet notera andras kroppsspråk och komma ihåg vad sådant kroppsspråk vanligtvis betyder, jag kan medvetet pausa innan jag svarar på det folk säger och fråga mig själv om det de sa och det de menade var olika saker. 

Men att på detta sätt kompensera, att se folk i ögonen trots mitt eget obehag, att göra medvetet vad neurotypiker gör automatiskt, är något som tar stor energi, och är svårare desto tröttare jag är. 

Att vara ”normal” har en kostnad. Det kan ta upp en persons energi och ork, och orsaka stor stress. 

Jag har observerat att personer med autism kan ha karriär, och bli kända som ledande inom sitt yrke. Personer med autism kan vara en tillgång till sitt samhälle, ge blod, arbeta på självmordslinjer och vara duktiga och uppmärksamma lärare. Personer med autism kan vara väldigt aktiva och nöjda socialt, med många vänner och sexuella partner. Och ja, personer med autism kan verka ”normala”, genom att medvetet kompensera för det som för neurotypiker kommer naturligt. 

Sagt i andra ord, så har jag observerat att personer med autism kan nå ett liv de själva är nöjda med. Men ett lyckligt liv och ett ”normalt” liv är inte alltid samma sak, och för många människor finns det något annat som är viktigare att uppnå än normalitet.


/Jakob

Skriv ut E-post

Presentation av mig

Hej!
Mitt namn är Jakob, jag är 26 år, och jag har jobbat här på Attention Stockholm som praktikant sedan mars 2017. Jag gör administrativa uppgifter och håller temakvällar. Jag fick diagnosen aspergers syndrom när jag var 10 år, och har hållit ett flertal föreläsningar om ämnet utifrån mitt eget perspektiv. Jag är intresserad av simning, cykling, kampsport, kultur, konst och spenderar mycket tid med min hund, en saluki som heter Kiffa.

Skriv ut E-post

  • 1
  • 2

Kontakta oss

Telefon:
08-410 885 60

Telefontid:

Måndagar (ej röd dag) 12.30 - 14.30

OBS! v51 - v1 gör vi juluppehåll i telefontiden. Öppet från v2 som vanligt igen.

Vi svarar på frågor om vår verksamhet och om föreläsningar.

Attention Stockholm

Wennerbergsgatan 1, 1 tr ned
112 58 Stockholm

E-post:
info@attention-stockholm.se

Organisationsnummer:
802438-7394

BankGiro:
227-5253

Frågor kring rättigheter eller stöd 

Rådgivning kring rättigheter och stöd hänvisas till medlemsrådgivningen. För att boka medlemsrådgivning, kontakta Attention Stockholms län.

Kontakta Attention Stockholms län här >>


 

Frågor om medlemskap

Kontakta riksförbundet Attention här >>

Våra verksamheter

Barn, ungdom och ung vuxen

Vuxen med egen NPF

Närstående

Är du yrkesverksam?

Läs mer HÄR

Har du frågor?

Läs vanliga frågor och svar HÄR eller kontakta oss genom att skicka e-post till info@attention-stockholm.se

Lokalföreningar i Stockholmsområdet

  • Attention Stockholms län
  • Attention Haninge-Tyresö
  • Attention Huddinge-Botkyrka-Salem
  • Attention Nacka/Värmdö
  • Attention Nynäshamn
  • Attention Roslagen
  • Attention Sollentuna
  • Attention Stockholm
  • Attention Sigtuna
  • Attention Södertälje/Nykvarn
  • Attention Globen med omnejd
  • Attention Järfälla/Upplands Bro
  • Attention Solna-Sundbyberg
  • Attention Täby med omnejd